tänktänk
ibland, eller ganska ofta, får jag lite panik över att tänka på mitt liv. Jag är en otroligt tänkande person vilket kan vara både positivt och negativt. Men i vilket fall tänker jag ofta hur mitt liv har blivit och vad man egentligen gått igenom och vad som format än till vad man blir i framtiden.
Jag får sån otrolig åldersnoja när jag tänker efter. Jag är 18 år, livet har bara börjat jag vet, men ändå. Jag har körkort och den här tiden om ett år ska jag kanske flytta till en helt främmande stad med helt främmande människor! Kommer jag komma in någonstans? om jag kommer in, kommer jag klara mig? är det för svårt?
den här våren har varit jävligt slitig och jag har haft så jävla otroligt mycket i skolan+körkort+mycket som hänt med männsikor omkring mig. Jag erkänner, det har varit jobbigt psykiskt och tagit hårt på mig. Men nu har jag sommarlov, livet leker och jag har god tid på mig att fixa saker som jag tillsammans med lärarna har beslutat skjuta upp lite. Kollade nyss på mina betyg och jag är nöjd, men kommer dom räcka? när man gick på hulta och fick betyg så var det klart att man ville ha mvg men nu måste jag ha dom.
Sen är det allt kring min kära resa som jag har sett fram så jävla mycke till. Nånting som jag lärt mig är att livet kan ta vändning jäkligt snabbt, nånting man tror aldrig ska hända kan ske imorgon. Jag vill åka, på ett sätt, för det kommer att bli ett minne för livet och har sjukt kul med det sällskapet. Men samtidigt är det inte samma sak längre, vi skulle ju göra det tillsammans - vi. Nu är frågan om det är värt alla pengar, eller om det är mer värt att lägga på nått annat? kommer det bli kul, eller kommer jag ringa gråtandes hem? man ska leva efter carpe diem, leva varje dag som om det vore den sista. om jag inte skulle åka, skulle jag ångra mig för alltid då?
fan vad jag hatar att tänka ibland, it´s killing me!
livet är inte de dagar som gått utan de dagar man minns - kanske kommer det ge mig mitt svar till slut.
